Senaste inläggen

Av Gary Larsson - 12 februari 2010 21:49

Det har blivit dags att sätta punkt för bloggskrivandet, kanske inte för gott, men för ett bra tag i alla fall. Jag känner och det kanske märks även i inläggen att gnistan och energin har försvunnit. Det är om den kommer tillbaka som bloggen återuppstår. Hoppas att det jag skrivit genom åren berikat din tillvaro.

Av Gary Larsson - 24 januari 2010 20:44

Efter stollekörningen i tisdagskväll tog jag revansch på mig själv under gårdagskvällen på Kullingshofs elljusspår. En betydligt försiktigare öppning på 7,15 kunde följas upp med ytterligare ett 7,15 varv, innan tröttheten gjorde sig påmind. Tredjevarvet och fjärdevarvet var på inget sätt något totalras även om sekundrarna ramlade iväg till 7,30 och 8 minuter blankt innan målet nåddes på 29.20. 


Nu slapp jag varvtidsproceduren och spektakulära omkörningar, dessutom tror jag glidet var lite bättre. Men en och en halvminut snabbare tid är vad statistikerna brukar säga en säkerställd signifikant förbättring.


Senare på kvällen fick jag ett tokhugg i nedre delen av ryggen, förmodligen till följd av forceringen i skidspåret. Detta hugg förpassade mig till sängläge omgående, då all form av rörelse framkallade enorma smärtor i ryggen. Betydligt bättre idag, dock fick den tänkta cyklingen ställas in och köras i morgon istället.

Av Gary Larsson - 20 januari 2010 21:47

Nu när jag fått de efterlängtade varvtiderna, kan det bara konstateras att jag körde lika vettlöst, som den gång jag deltog på JSM i längdskidor i Ulricehamn. 10 km tar sin tid att köra och blåser man på från början får man en tung resa. Det är ju trots allt en halvtimmes åktid, som förstås inte funkar att köra med maxpuls hela vägen.


Om ni verkligen vill veta 6,29 - 7,40 - 8,01 - 8,42 = 30,52. I efterhand kunde jag ju finåkt första varvet en minut långsammare och på så sätt haft alla krafterna kvar att kunna följa upp med ytterligare tre varv med samma fart = 30 min blankt.


Jag funderar faktiskt på att åka dit igen bara för att bevisa för mig själv att det hade varit möjligt.

Av Gary Larsson - 19 januari 2010 21:35

Till och med att det blev en comeback på skidtävlingsarenan i år. En inte allt för seriös tillställning, tisdagskväll vid kullingshofsstugan i Vårgårda. OK Kullingshof arrangerade ett kombinerat klubbmästerskap och Vårgådamästerskap. Nu kan jag inte ens med god vilja räkna in mig i någon av dessa mästerskap, så jag deltog utom tävlan. 10 km skulle åkas och minsann hade jag inte hamnat i seniorklass igen. Seniorklassen sträckte sig nämligen upp till 39 år, så Madeleine fick känna sig som en veteran, även om hon höll på att hamna i H13-15 när inregistreringen gick lite för fort.


Fyra varv på det 2,5 km långa elljusspåret. Ett tekniskt okomplicerat men krävande varv, som med två rejäla stigningar och några mindre inbringade 60 höjdmeter per varv. Bra fäste och glid behövdes alltså och lite som förr i tiden (15 år sedan), när jag betydligt mer aktivt tävlade i längdskidor, så kallades min pappa in som vallaexpert och enmansserviceteam. Nu var det länge sedan jag tävlingsåkte, men skidorna funkade vekligen kanonbra, ruggigt bra glid men samtidigt perfekt fäste.


Tagen av stundens allvar glömde han dock av att ropa ta det lugnt, förr till mitt förtret, idag hade dock varit helt på sin plats. Jag har ju trots allt inte mer än fem timmars skidträning den här vintern, vilket i och för sig är bra mycket mer än de senaste fem åren.


Varvet inleds med en drygt femhundrameter lång stigning, som togs i full kareta, efter det att pinnen (sportident) stoppats i startanordningen. Den obetänksamma forceringen gjorde att både benmuskler och armmuskler fick en rejäl dusch mjölksyra, som jag sedan hade svårt att bli av med. Varvtider kommer att läggas upp på hemsidan sedan vilka med spänning kommer att analyseras. Det enda kruxet med att få dessa var att den tidigare nämnda encentimeters pinnen skulle stoppas i en liten sändaranordning varje varv. Detta moment var något jag i efterhand borde tränat mer på, för uppskattningsvis gick en halvminut av åktiden åt till att fippla i den.


När loppet slutligen summerats verkade jag ha den snabbaste tiden 30,52. Det säger ju inte så mycket egentligen, eftersom jag inte har något att jämföra med, men snabbast är ju alltid bäst. Sedan kommer ju frågan om jag inte borde varit det och kanske haft mer marginal till tvåan. Mersmak har det i alla fall blivit.






Av Gary Larsson - 10 januari 2010 15:13

Det blev Långaredsbanan som förärades med ett kvällsbesök igår för längdskidåkning. Nio varv med hög fart, först fem med snittfart precis under 6 minuter. En stunds vila, sedan fyra till, men då hade stinget i armarna mattats såpass att snittfarten ramlade upp till 6,10.


Det var riktigt skönt att orka dundra på med både armar och ben, visst mattades jag mot slutdelen av körningen, men så hade jag ju också åkt 40-45 min i hög jämn fart.


Innan detta pass hade jag faktiskt gett framförallt armarna en omgång i simbassängen. Glädjande nog var jag inte själv under passet, Robert gjorde mig sällskap och tänker göra så under lördagarna framöver. Det borgar för godare kvalitet under passen. Själv i bassängen kan fokus lätt tappas bort, inte så att jag snurrar iväg upp ur bassängen, men tempo, tanke och teknik kan bli lidande.


Jag bestämde mig också för att ha Robert som viktkontrollant, för att ytterligare komma i toppform. Första notering efter passet stannade vågen på 86,1 kg.

Av Gary Larsson - 7 januari 2010 21:11

Det var ju så sant. Jag tänkte ju skriva träningsdagbok det här året, men redan nu har jag glömt skriva i de senaste dagarnas intensiva träning. Längdskidor och cykel och ett corepass inte att förglömma. All träning oerhört påfrestande för höftböjarna, min svaga länk. Det känns faktiskt lite annorlunda i dem nu, när jag belastat dem med tung träning. Det är inte den totala muskelkollapsen, då de bara knyter sig. De fortsätter arbeta, därigenom tror jag också att det kan bli en kapacitetshöjande effekt, till skillnad mot tidigare. 


Det fascinerar mig att både skidåkningen och cyklingen träffar insidan av lårets muskler på samma sätt. Igår lyckades jag inte få pulsen över 135 slag/minut under spinningpasset beroende på dessa musklers totala utmattning. Det kan bli väldigt intressant att se vad som händer när dessa muskler får vilat och byggt upp sig lite.

Av Gary Larsson - 5 januari 2010 16:14

Idag följde jag upp skidåkningen från igår med två varv på Hjälmareds golfbana. Den befarade förlamande träningsvärken hade inte slagit till under natten, vilket gjorde att jag kunde spä på med ytterligare skidkilometrar. Första varvet på åttakilometers varvet blev det rysligt kallt om fingrarna. Jag lyckades dock repa mod och kraft till ytterligare ett varv, nu med ett tjockare par vantar på.


En stilla fundering har insmugit sig om att faktiskt köra ett skidlopp under vintern, såvida den nu behagar hålla i sig. Inget Vasalopp dock, det har jag kört mer än en gång med för lite träningsgrund. Något av det mest plågsamma jag upplevt i tävlingsväg, då har jag upplevt en hel del. Det loppet åkte jag gråtandes i mål på närmare fem och en halv timme.   

Av Gary Larsson - 5 januari 2010 15:40

Nu måste jag nog säga att den är ett faktum, längdskidscomebacken alltså. Jag har åkt två regelrätta träningspass, utan familjen i släptåg. Kroppen är duktigt mörbultad, vilket den alltid blir när det ska åkas längdskidor. Kondition och teknik finns för att åka, men dessvärre inga välutvecklade skidmuskler. Det var över ett decennium sedan jag hade det och radade upp Vasalopp efter Vasalopp och till och med körde en och annan tävling.


Framförallt är det tidseffektiviteten som är bedrövlig, när det gäller längdskidor. Bara att få skidorna i topptrim avseende valla och glid kan ta en halvdag. Nu nöjde jag mig med lite påkletad kallvalla, så det fäste hyggligt, eftersom det bara ska tränas gör det ju inget om fästet och glidet inte är perfekt. Nog för att det skulle gå att åka ut hemifrån på trottoarer och vägar nermot Nolhaga, för att där åka runt på gräsytorna, men maskinkörda spår är ju eftersträvansvärt för åkglädjen. 


Skidorna lades således in i bilen för vidare transport till Hjortgården, som åtminstone tidigare, (10 år sedan och mer), varit metropol för längdskidåkning kvällstid. Tyvärr visade det sig att åren gått, inte en tillstymmelse till skidspår syntes, där elljusbanan passerar parkeringen. Det var bara att kliva in i bilen igen och åka vidare. Skogsbygden, Magra och Idåsen vet jag har, eller åtminstone har haft, (det var ju minst 10 år sedan), elljusbanor. Det fick bli ett säkert kort, nu när jag redan ödslat en kvart på Hjortgårdenbesöket.


En halvtimme senare skidade jag iväg på Långareds enfiliga elljusbana. Inledningsvis tyckte jag det var trevligt med lite medåkare runt spåret. Det kan ju kännas ganska ödsligt att åka själv i elljusets sken i skogen. Med ett par varv gjorda utgjorde dock medåkarna ett smärre störmoment, då de behövde varvas gång efter annan. En timme och 10 varv senare, var jag nöjd, kroppen var väl nöjd efter hälften, men ska det nu åkas skidor i år så ska det.










Skapa flashcards